Helgens bergochdalbana

Denna helg har varit en riktig bergochdalbana känslomässigt. Det var först då man fick tid att hinna tänka tillbaka på allt vi har sett och upplevt under veckan som gått. Innan har man haft nästkommande träning på hjärnan och hela tiden haft något att fixa med eller planera.

Vi tänkte oss en lugn helg med sovmorgnar och chill på dagarna. Men varken Lisette eller jag har kunnat sova många timmar i sträck denna helg. Alla tankar som ploppar upp och känslor som väller över och man vet inte vart man ska göra av detta eller hur man kan bearbeta det.

Det mesta i bloggen som jag har skrivit om har varit positivt, vilket det också har varit. De sorgliga och hemska öden vi har sett och hört om denna vecka har jag inte riktigt kunnat skriva ner i ord och kommer inte lyckas nu heller märker jag, då jag börjar gråta i skrivande stund bara med tanken på att sätta ord på allt.

Men en liten del som påverkat Lisette och mig väldigt mycket vill jag dela med mig av. I fredags eftermiddag när vi lämnar handbollsväskorna på Grace (världens underbaraste lärare på Temple Road skolan) så berättar hon för oss att hon är så orolig för en liten tjej, som går på skolan, vars föräldrar har övergett henne. Grace säger att hon helst skulle vilja adoptera den här tjejen. Hon frågor oss om vi har lust att säga hej till tjejen som heter Bridget och är 7 år gammal och att det kanske kunde få henne lite glad.

Självklart följer vi med och säger hej. Bridget är ensam kvar i klassrummet och ser väldigt väldigt liten ut, ensam och ledsen. I hennes blick finns inte här glädjen man ser i de allra flesta barns ögon ute på fältet när de har rast. Vi kramas med Bridget och talar om för henne att hon är en väldigt fin och bra tjej.

Grace berättar för oss att hon blir lite mobbad i skolan tyvärr då hennes hår börjar blekna från svart till ljusbrunt längst fram vid hårfästet. Detta beror på att hon inte har möjlighet till att tvätta håret.

När vi kommer ut från klassrummet så kan varken Lisette eller jag hålla tårarna tillbaka. Vi får senare reda på att Bridget inte helt bor på gatan ensam utan att hon bor hos sin moster som har 4 andra barn och vars familj är extremt fattig. Därav är även Bridgets skoluniform otroligt blek och smutsig.

Tankarna på denna lilla flicka och hennes öde har varit med oss hela helgen. Samtidigt som man vet att hon bara är en av så himla många barn här som lever så otroligt smutsigt och fattigt. Det är så hemskt när man inser hur lite man kan göra för en sådan tjej.

I lördags så köpte vi en ny skoluniform till Bridget + skolböcker, pennor, trosor,  klistermärken mm. Idag hade vi möjligheten, att genom Grace kunna ta Bridget åt sidan och ge henne den nya uniformen. Hon bytte om på studs och i den tomma blicken hon har såg man faktiskt ett leende på på läpparna och i ögonen.  Det värmde något att vi kunde göra hennes tillvaro lite bättre, även om det är marginellt.

 

Bridget sitter i mitt knä. Skillnaden på glädje i blicken hos de andra barnen är slående...

Bridget sitter i mitt knä

 

IMG_8345

 

 

IMG_8348

1 svara

Lämna en kommentar

Vill du vara med i diskussionen?
Lämna gärna ett ord!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *